My story, part 1
Jag skall försöka börja från början, från grunden. Kanske kan en text som denna jag sitter och skriver nu hjälpa mig, hjälpa mig att minnas vad som egentligen gick fel, vad som fick mig att misshandla min kropp.
Min barndom och uppväxt var lycklig, jag växte upp i den där typiska Svensson familjen, sommarställe vid havet, båt, radhus, kaniner och allt det där jag älskade. Jag har ganska svårt för att minnas tillbaka till den tiden, kanske för att jag känner mig misslyckad och skyldig för att ha kastat bort allt det där, för att istället ägna sin tid åt kalorier och vikt.
Jag var väldigt mammig och grät varje gång jag blev lämnad på dagis och i skolan, trodde att det var sista gången jag såg henne och att hon aldrig skulle komma för att hämta mig igen, eller för att jag skulle bli bortlockad och kidnappad. Jag fick alltid höra utav mina föräldrar hur farligt sådant var, att vad jag än gjorde så skulle jag inte prata med främlingar. Är det därför inte min självkänsla räcker till ibland i sociala sammanhang? I sammanhang där man så gärna vill säga något men kan inte komma på vad.
Egentligen trivdes jag inte i skolan på hela lågstadiet-mellanstadiet, jag var så liten och sårbar, kunde gråta för ingenting och sög åt mig elaka kommentarer. Tog allt väldigt personligt och det gör jag nog fortfarande. Hemma var allt bra och de äkta vänner jag hade var, nu när jag tänker efter, väldigt bra vänner. Vänner som jag fortfarande pratar och umgås med.
Jag blev lite själsäkrare ju mer åren gick, jag började umgås med killar, blev kär och kanske lite mer utåtriktad, förstod att man inte skall ta all jävla skit man hör, jag sket i det mesta, orkade inte bry mig om kläder, hår och naglar. Jag kom ihåg en tid då jag skämdes för att jag var så smal, vågade inte visa mig i linne för jag tyckte mina armar såg ut som två spagettis, likaså mina ben. Detta var innan jag blev sjuk, innan jag inte kunde se min rätta spegelbild.
Fortsättning följer…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar